Med Federico i vinkällaren under Palazzo Malaspina
Federico guidar oss nedför stentrappan till vinkällaren. Efter familjearkivet byter historien material: från papper till ek och sten.
Vägen dit går genom en smal gränd och in på innergården. Därifrån leder en stentrappa nedåt. Väggarna är grova, passagen smal, och längre ned öppnar sig valven över rader av träfat. Det är den sortens entré som gör att man sänker rösten utan att någon har bett om det.
Marchese Malaspina daterar de underjordiska källarna till 1100-talet. Vinodlingstraditionen räknas från 1772. Vinet flyttade med andra ord in i rum som redan var några hundra år gamla – ungefär som att ärva en lägenhet där väggarna har mer erfarenhet än de nya hyresgästerna.
Bland faten under valven
Nu blir det tydligt varför Currado ville att vi skulle se både arkivet och källaren. Kartan visade marken. Här nere ligger nästa steg i arbetet: stora liggande fat och mindre tunnor staplade längs gången.
Federico visar oss genom rummen. Välvda tak, murverk och fat i olika storlekar. En äldre vinpress står bredvid två träkärl. Han tar god tid på sig och svarar på frågorna allteftersom de kommer.
Enligt familjens egen presentation finns också en modern del med ståltankar. De gamla källarna är alltså inte ett museum, utan en del av en verksamhet där olika rum och redskap har olika uppgifter. Historien får stå kvar, men den får inte bestämma allt.
Ett bord under tegelvalven
Längre in kommer vi till ett rum med ett stort träbord under tegelvalven. Flaskor står på rad framför en färgstark väggmålning, och vid disken står glasen framme. Rummet är uppenbart byggt för att man ska sätta sig, och ingen av oss protesterade.
För Vinarkivet är det här sammanhanget poängen. När vi presenterar Marchese Malaspina kan vi berätta om vägen genom palatset, om kartan i arkivet och om Federico som visade oss ned till faten. Namnet på etiketten har fått människor och rum omkring sig.
Men källaren har ännu en del, som lämnats orörd. Dit går seriens sista artikel.