Den orörda vinkällaren och provningen med Currado
I källarens orörda del står flaskor som ingen har haft bråttom med. Efteråt väntar två bord: ett under tegelvalven med Currado, och ett i gården efter odlingarna.
Flaskorna som ställts undan
I de låga, välvda rummen står flaskor tätt på hyllorna, täckta av damm. Små träfat vilar intill dem, och på hyllkanterna syns handskrivna nummer.
Frågorna kommer av sig själva. När ställdes flaskorna här? Vilka årgångar finns kvar? Vad valde man att spara, och varför? Dammet ger inga svar, bara ett tydligt besked om att ingen har haft bråttom. I en tid när det mesta ska gå fort är det nästan uppfriskande.
Efter arkivets kartor och dokument är det här samma historia i ett annat material: inte papper, utan glas.
Vid bordet med Currado
Vid provningen med Currado väntar ett stort träbord med charkuterier, ost och bröd. Tunna skivor ligger utbredda på en lång serveringsbräda, tallrikarna står framme och i glasen finns ljust vin. Bakom bordet fortsätter tegelvalven, med väggmålningen och raderna av flaskor.
Efter rundvandringen finns mycket att prata om, och nu kommer vinerna på bordet tillsammans med Currado. Det är först här, efter stad, kloster, arkiv och källare, som vinet får huvudrollen. Det har haft gott om förband.
Det är här ett producentbesök gör störst skillnad för oss på Vinarkivet. Vinet provas med maten framför sig och människan bakom det på andra sidan bordet. Samtalet kan röra sig fritt mellan vinet, familjen och Bobbio.
Efter odlingarna: ett bord i gården
Innan vi slog oss ner för dagen tog Currado med oss ut till vinodlingarna. Fälten ligger i sluttningar kring gamla stenhus, med kullarna bortom raderna av stockar. Här får kartan i arkivet ett verkligt mått: lutning, väderstreck och avstånd.
Efteråt bar det ut i gården. Bordet stod dukat under parasollerna, med glas, vinkylare och ett fat med ost, bröd och salami. Fikon och lufttorkad skinka bars fram. Det finns platser där historien ligger prydligt sorterad i museer. Här satt den med vid lunchen.
Ett bord att återvända till
Staden och klostret, arkivet och kartan från 1772, Federicos väg genom källaren och de dammiga flaskorna i den orörda delen. Vid bordet med Currado hör det ihop.
Det är det man tar med sig hem: ett bord under tegelvalven och ett annat i gårdsskuggan, mat att dela och en värd som bjöd in till sin familjs historia. Och en viss misstanke om att nästa flaska från Bobbio kommer att smaka av mer än druvor.