Hemma hos Marchese Malaspina · Del 1 av 4

Bobbio – historia och upptäckter i Trebbiadalen

Innan vi kom till Bobbio hade Currado Malaspina redan gett oss en karta i ord: bron, klostret, torget vid katedralen och en promenad längs floden. Vi hade skrivit till en vinproducent. Vi fick en stadsvandring.

Smal gata mellan gula och beige stenhus i Bobbio, med ett stenhus och skogklädda berg i fonden — En gata i Bobbios gamla stadskärna.

Ponte Gobbo, klostret San Colombano, Piazza Duomo och en promenad längs floden. Så såg Currado Malaspinas lista ut i meddelandena inför resan. Vi hade hört av oss för att besöka en vinproducent, och det första han föreslog var alltså inte vinet. Han ville att vi skulle se Bobbio innan vi satte oss vid hans bord.

Det visade sig vara en klok ordning. I den här delen av Italien börjar en vinproducents historia ofta långt före det första glaset, och ibland långt före vinet över huvud taget.

En stad i Trebbiadalen

Bobbio ligger i Trebbiadalen i provinsen Piacenza, i västra Emilia-Romagna. Floden Trebbia slingrar sig genom kuperat landskap ned mot Poslätten, och staden har vuxit upp där dalen gav plats åt hus, torg och kyrktorn. Bergen har bestämt var staden fick ligga. Människorna har bestämt resten.

Floden Trebbia med klart vatten och breda stenbankar, omgiven av gröna sluttningar — Floden Trebbia vid Bobbio.

Gågata med stenhus, blomkrukor och caféstolar i solsken — En gågata i stadskärnan.

Den medeltida staden syns i de smala gatorna, i stenhusen och i hur tätt kyrkor och palats står. Bobbio är litet, och det är dess stora fördel. Torget, klostret och floden ligger på gångavstånd, och promenaden mellan dem är halva poängen. Den andra halvan är att man hinner stanna.

Smalt hus i natursten och tegel med blommor på balkongerna, vid ett litet torg — Natursten, tegel och blommor i balkongerna.

Smal kullerstensgränd mellan stenmurar som leder in under ett välvt hus — En gränd som leder in under ett valv.

Klostret San Colombano och handskrifterna

Stadens historia börjar i klostret. År 614 grundade den irländske munken Columbanus ett kloster i Bobbio, med stöd av langobardernas kung. Columbanus dog året därpå. Klostret överlevde honom med bred marginal och blev under medeltiden ett av Europas viktiga lärdomscentra – inte illa för en plats som man i dag når via slingrande dalvägar.

Lång stenbyggnad med valvbågar mot en gräsmatta, ett klocktorn och berg i bakgrunden — Klosteranläggningen San Colombano med klocktornet.

Kyrkfasad i natursten med rundfönster, tre små spiror och en pelargång med valvbågar mot ett kullerstenstorg — Kyrkan San Colombano med sin pelargång.

Kyrkans mittskepp med räfflade pelare, målade valv och rader av stolar fram mot koret — Mittskeppet med de målade valven.

I klostrets skrivarverkstad kopierades både kristna och antika texter, och biblioteket blev känt långt utanför dalen. Många av de handskrifter som en gång hörde hit finns i dag i bibliotek på andra håll i Italien och Europa. Böcker har en tendens att resa mer än de som skrev dem.

Välvt rum under kyrkan med stenpelare och ett golv av mosaik med figurer och mönster — Mosaikgolvet i ett av rummen under kyrkan.

Att spara det skrivna återkommer i nästa del, men i ett annat hus: familjen Malaspinas eget arkiv och bibliotek i Palazzo Malaspina. Klostrets samlingar och familjens arkiv är två skilda saker, med var sin historia.

Ponte Gobbo och legenden om Djävulsbron

Bobbios mest kända vy är bron över Trebbia. Ponte Gobbo, eller Ponte Vecchio, går över floden i en lång rad valv av olika storlek, och vägbanan följer dem troget upp och ned. Gobbo betyder puckelryggig. Det är ett av få ortnamn som inte överdriver.

Ponte Gobbo med sina ojämna stenvalv över Trebbia, med Bobbio och berget bakom — Ponte Gobbo över Trebbia.

Vägbanan på Ponte Gobbo mellan två spetsiga stenpelare, med kyrktorn och berg i fjärran — På bron, med blicken mot staden.

Stenpelare och valv under Ponte Gobbo, delvis täckta av nät, vid klart grönblått vatten — Under valven, vid vattnet.

Fem personer står tillsammans på Ponte Gobbo med floddalen bakom sig — Sällskapet på bron.

Bron kallas också Djävulsbron. Enligt en lokal legend byggde djävulen den på en enda natt, mot betalning i form av själen hos den första som gick över. Columbanus lät en hund gå först. Det är en legend, inte historia, men den säger något om staden: här har klostret till och med fått sista ordet i förhandlingar med djävulen.

En stad att ge tid

Katedralen i Bobbio med två klocktorn i sten och en tegelfasad med rundfönster, vid ett torg — Katedralen vid Piazza Duomo.

Currados lista var i praktiken ett förslag på hur man reser hit: från torget vid katedralen till klostret, vidare ned mot floden och bron. Och sedan in genom porten till ett palats där en familj har förvarat sina papper i århundraden.

Dit går nästa del.